Indien 2006 - Volontärarbete och utflykter i Rajasthan.

I januari 2006 reste jag med Volontärresor till Indien. Jag skulle jobba två månader som engelsklärare i byn Shiv. Idex var den Indiska organisation som arrangerade arbetet i Indien. I resan ingick också vissa utflykter och det fanns också bra möjligheter att göra egna utflykter.

Åter till Indien

Resan till Indien gick bra. När jag kom till Indira Gandhi flygplatsen i Delhi möttes jag av Sunny, en lång smal indier med en skylt med mitt namn på. Vi hejade på varandra och gick ut på parkeringen, alldeles utanför dörrarna kom doften, doften av Indien.

Det var mycket kallt för att vara i Indien alla hade massor av kläder på sig, min t-shirt passade inte riktigt in. Vi gick till Idex jeep, sa hej till föraren. Sunny skulle möta fler personer på flygplatsen så han stannade där. Jag och chauffören körde in mot Delhi och hotellet.
Vi stoppades av en polis på vägen in till staden. Han kontrollerade alla papper och tillstånd. Polisen och föraren diskuterade en halvtimme innan några rupier bytte ägare och vi kunde fortsätta. Det var bara att konstatera att korruptionen i Indien inte förändrats.

Mötet

Vi var ett tjugotal volontärer från många länder, de flesta var från Danmark och England och mest var unga tjejer. Vi möttes i foajén på hotellet för att gå och äta en gemensam lunch. Sunny ledde denna skara av västerlänningar genom stadsdelen Karo Baghs gator till en snabbmatsrestaurang som serverade indisk mat.
Sedan bar det iväg till en av Delhis busstationer för bussfärd till Jaipur.

Jaipur - "the pink city"

Utbildning och Introduktion

Jaipur, Rajasthans huvudstad, där Idex har säte. Här skulle vi få utbildning och information om den indiska kulturen. Det var också några utflykter och aktiviteter under vistelsen här.

Vindarnaspalats

Under tiden i Jaipur bor vi hemma hos indiska familjer. Jag och några till får bo hemma hos en advokat och hans familj. En mycket märklig upplevelse då det är mer som en ”bed & breakfast” än att bo hemma hos någon. Vi fick egna rum med egen toalett. Det verkar som om alla de inte kunde könsbestämma på namnet hamnar här. Under tiden hos familjen träffar vi advokaten och under en kort stund hans fru. Den resterande delen av familjen hörde vi, men vi såg dem inte.

Tiggartjej

Under dagarna fick vi lära oss om hur man utbildar. Det var föreläsningar om den indiska kulturen, kastsystemet och kvinnans situation i det indiska samhället. Kvinnorna i gruppen blev tvungna att sy upp indiska kläder att ha i byn vi skulle till.
En eftermiddag åkte vi iväg för att se eftermiddagsmatiné på en hindifilm. Men Bollywood har tagit intryck från Hollywood. Våldet fanns kvar, den småfete stjärnan fanns också kvar men dansscenerna var borta! Och filmen var bara två timmar! Suck!

Vi besökte Amberfort, fick se dockteaterföreställning, men hade också egen tid att utforska staden på.

Shiv

Shiv en ganska stor by som ligger längs huvudväg 15 mellan Barmer och Jaisalmer. Det var någon form av centralort för byarna runt omkring. Det fanns en marknad längs huvudvägen, bank, chai fik, postkontor, skolor, sjukstuga och polisstation.

Arbetet som volontär och livet i byn

Arbetet var i första hand att utbilda i engelska men det fanns också en massa andra saker som var viktiga.

Kavita

Jag och Beate hade hand om engelskutbildningen för första klass i flickskolan. Klassen skulle bestå av 26 elever. Men under mina sju veckor i skolan träffade jag bara 18 av eleverna de andra dök aldrig upp. I första klass i Sverige så är alla sju år men så är det inte i Indien. Mina elever var från fyra till elva år gamla. Vissa elever kom de flesta dagar andra dök upp någon gång i veckan, andra mer sällan. Vi hade inte bara flickor utan även några pojkar.

Lalita jobbar

Det jag hört innan jag åkte var att vi skulle hjälpa den ordinarie läraren men så var det inte riktigt. När vi kom så försvann hon fort och vi var ensamma med ungarna. Vi undervisade två timmar om dagen och hade mycket tid att förbereda våra lektioner.

Skolarbete

Vårt klassrum var litet och eleverna satt på golvet, de flesta hade en liten svarttavla att skriva på, några hade läroböcker. Vi brukade börja dagarna med "morning song" och avsluta med "Goodbye song". Det var en utmaning att undervisa och det var svårt att se att man gjorde någon skillnad. Men ungarna kunde mer engelska än vad jag kunde när jag var i deras ålder och sen var det kanske inte det som var viktigast.

Morgonsamling med bön och sång vid flickskolan i Shiv.

Skoldagen började med bön och sånger vid elvatiden på förmiddagen. Efter samlingen hade vi våra engelsklektioner. När vi var klara vid ett ungefär var det lunch för eleverna. Sedan hade de lektioner till klockan fem innan de slutade för dagen.

Stora Pinku

Flickor har lågt värde och de får alltid inte gå till skolan. Men de skolor som hade volontärer hade högre närvaro än innan de fick volontärer. Vi gick också runt och besökte barnens föräldrar och talade om vikten att ungarna kom till skolan. Jag hörde också att vissa lärare inte alltid dök upp i skolan men när volontärer var där så måste de komma till skolan.

"the goodbye song"
say good by now, say good by now
see you soon, see you soon
already to morrow, already to morrow
bye! bye! bye!, bye! bye! bye!

Jag gick ofta runt i byn och fotograferade, blev nästan alltid inbjuden på chai i olika hem. Vi bodde på en camp utanför byn i små hyddor.
Det finns så mycket att berätta men det måste nog upplevas.

Salttjänst

En eftermiddag hade några av oss salttjänst. Vi for i Idex buss till Nimbla en liten by en mil från Shiv. En av de anställda på campen hade fått byta om till en löjlig utstyrsel med ett stort märke på. Märket fick vi veta att det var det märke som var tryckt på förpackningar med salt som innehöll jod. Det var tydligen ett stort problem att människor inte köpte salt med jod, då det lede till missbildningar och andra problem. Salt utan jod var billigare och förekom naturligt ute i öknen.

Vi västerlänningar skulle gå runt bland husen i byn och testa saltet och berätta för lokalbefolkningen hur viktigt det var att äta salt med jod i. Vi delades upp i grupper med en varsin guide som följde med oss. Vid det första huset sa vi något mindre vettigt om hur viktigt det var som sedan översattes till hindi av vår guide. På hindi blev våra meningar mycket långa. Vi undrade nog alla vad som sades. Allt vad västerlänningar gör är tydligen rätt.

Saltet vid det första huset innehöll inte jod. Det visade sig att hon som bodde i huset jobbade på ett daghem och visste om vikten av jod. Hon sa att hon inte kunde köpa salt med jod i byn då affärerna bara sålde det billiga saltet utan jod. Vår guide Kamis fick idén att vi skulle testa saltet i affärerna i byn.

Vi är ute och testar salt i en affär i byn Nimbla.

Vi gick runt till de tre affärerna i byn och provade saltet. Vi hittade en affär där det fanns både sorterna. Salt med jod kostade åtta rupier per kilo salt utan två rupier. Men det visade sig också att alla förpackningar med salt vi hade testat hade jodmärket på sig, även de som saknade jod.

Utflykterna

Jaisalmer - "the golden city"

Den stad jag besökte flest gånger då den låg nära Shiv, bara två timmar med buss. Det är en vacker liten stad med sitt fort på en kulle mitt i staden. Här kunde man få en pizza när man tröttnat helt på den indiska maten och bara måste ha något annat.

Jaisalmer

Det finns många vackra palats i staden och det underbara fortet med sina torn. Sen finns massor att shoppa och fylla ryggsäcken med.

Utan för Jaisalmer gjorde hela gruppen en kort kamelsafari. Vi red två och två ut till en sanddyn där vi tittade på solnedgången.

Jodhpur - "the blue city"

Vi var ett gäng som skulle åka till Jodhpur över helgen och vi hade beställt en jeep. Vi väntade och väntade men jeepen dök aldrig upp. Det var februari och den månad då de flesta gifter sig. Han som körde jeepen hade hittat något mer lönsamt. Vi fick ta bussen till Barmer där vi till sist hittade en jeep som var avsedd för tio. Det var trångt även om vi bara var sju personer i jeepen.

Jodhpur - Vy över den blå staden från Merangarfort.

Vi kom sent till Jodhpur och de andra i gruppen hade bokat hotell. Så när vi kom till hotellet så var det fullt. Men efter ett telefonsamtal så hade jag fått ett rum hos systern till hotellföreståndaren. Han skjutsade mig på en vespa och vi for med högsta möjliga fart genom de mörka gränderna.

Merangarfort, Jodhpur

Den första dagen i staden åkte jag upp till det mäktiga Merangarfort. Byggt på en mycket hög klippa. Det var en mycket fin utsikt över den blå målade staden. Sedan gick jag mest runt och tittade på människor och fotograferade.

Udaipur - "the white city"

Det var muslimsk helgdag så skolan var stängd så det blev långhelg. Jag utnyttjade tillfället att åka till Udaipur. Det tog tjugotimmar från Shiv till Udaipur. Först till Jaisalmer där jag fick vänta på att "sleeper" bussen skulle gå. Det var bussar som ovanför stolarna var inredda med liggplatser där hatthyllan normalt är. Men att lyckas sova på dessa bussar är helt omöjligt. Vägarna är guppiga så man studsar runt en hel del i sitt lilla fack. Sedan spelar ju föraren hindimusik på högsta möjliga volym hela natten, så sova gick inte men man fick ju i alla fall ligga ner.

Udaipur

Staden var oerhört vacker med sina sjöar och vackra palats. Efter en månad i öknen så var det skönt att se vatten och grönska igen. Jag besökte de olika palatsen och museum som fanns. Jag såg en dansuppvisning och åkte en båttur på sjön.

Bondfilmen Octopussy var inspelad i staden och nästan alla restauranger visade filmen varje kväll!

Mötet med Rampati Gassi

Varje gång jag var till Jaisalmer satt de där, några kvinnor i sina traditionell som satt utanför fortet och sålde smycken till turister. Jag fotograferade en av dem vid mitt första besök i staden och då lovade jag att köpa något från henne men vid ett senare tillfälle. Så varje gång jag var till så var det "next time! next time!"

Vid mitt sista besök i staden innan jag skulle fara hem så var det dags att shoppa de smycken jag lovat att köpa. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ha dessa smycken till. Det är ju inte så lätt att ge bort näsringar eller örhängen som behöver halvcentimeter stora hål i öronen. Men hur det nu blev så handlade jag till slut en hel del smycken, så jag blev bjuden hem till henne på middag.

Rampati Gassi.

Jag träffade henne framåt kvällen utanför fortet och vi gick genom staden hem till henne och hennes familj. Hon var gift och hade man, sju barn och var gravid med sitt åttonde barn. Vi kom hem till hennes hus om man nu kunde kalla det för hus. Det låg i Kiakar colony ett litet slumområde i utkanten av Jaisalmer och det var byggt av lera med träpinnar och plastsäckar till tak. I detta hus på två gånger fyra meter bodde nio personer.

Kiakar Colony

Hon bjöd på chapati och dahl och hennes man Gassi som var musiker spelade traditionell rajasthansk musik medan solen gick ner över Jaisalmer.

Innan jag lämnade henne och hennes familj köpte jag smycken för stora summor för att dämpa mitt dåliga samvete om hur orättvist livet kan vara. Jag hoppas att jag får möjlighet att träffa henne igen någon dag.

Barmer

Barmer var den närmaste staden till Shiv. Staden hade inga riktiga sevärdheter och det militära inslaget var märkbart då det fanns en flygbas där. Jag besökte staden vid ett par till fällen mest för att ordna diverse ärenden. Det jag kommer ihåg mest var när jag skulle skicka paket. Jag hade Nitasha med mig som skulle hjälpa mig. Men hon sa att hon inte var rätt person att hjälpa till att skicka paket då hon i hela sitt liv aldrig fått ett paket.

När vi väl kom till postkontoret i Barmer så var det tydligen löningsdag. Det var en lång kö ute på gatan. Men vi blev in vinkade och fick gå förbi kön in i ett rum bakom disken som hade en soffa, där väntade jag på att det skulle bli min tur. När kön var slut och de hade stängt postkontoret. Då fick jag specialservice för jag hade läst på en skylt att de bara tog emot paket fram till 11:30. De var flera posttjänstemän som skrev lappar och la in information i datorn, totalt blev det tre paket som vägde 15 kg. Nio dagar tog det till Sverige för paketen.

Det tog längre tid för mitt paket att nå Nitasha från Sverige.

Nitasha under en av mina
cykellektioner med henne.

Avskedet

Avskedet var inte roligt, att ta farväl av alla dessa ungar. De kommer antagligen inte ihåg mig men jag kan fortfarande alla deras namn. De gav mig nog mer att vara där än vad jag kunde ge dem.

Efter att ha tagit farväl av ungarna så skulle man ta farväl av personalen och guiderna på campen och de andra volontärerna.

Ranthambore National Park

Det ingick i volontärresan en safaritur i nationalparken Ranthambore. Jag hade bestämt mig för att stanna i parken en vecka och göra flera safariturer.

Min tur med att få se stora katter höll i sig. De olika guiderna i parken höll reda på när och var tigrar sågs och berättade om vid vilka tillfällen tigrar hade blivit sedda. Under min vecka i parken sågs tigrar vid fem tillfällen. Jag var med vid alla tillfällena och hade bästa observationsplats vid tre av tillfällena.

En gång åkte jag och ett amerikanskt par i en jeep och fick se en tiger ligga några meter från vägen. Vi var själva vid tigern i femton minuter innan nästa bil kom och då gick tigern in i ett buskage och gömde sig.

Besöket i parken blev ett bra avslutning på en mycket lärorik resa.

Att komma hem

Att komma hem var mycket svårt världen såg annorlunda ut.